mjbn

Ni vet när man ler utåt men insidan säger något annat. Jag känner mig ganska splittrad. Tårarna sitter i halsen, rädslan ligger i det där klumpen i magen och jag försöker verkligen bara leva, glömma oron men den finns där konstant. När får man sluta oroa sig över sitt barn? Det kan vara något litet och inget alls farligt.
Jag fick för någon dag sedan ett brev från dagis hur man uppfattar cornelia och tårarna börjar rinna när jag läser det och klumpen i magen blir större för det är ju sådär hon var förut?! Att inte veta vad som hände gör ju att jag känner att jag går under. Jag är ensam om att ta hand om allt det här. Jag får arbeta med allt själv. skulle verkligen behöva någon att luta mig mot. Det viktigaste jag har i mitt liv är Cornelia och jag vill ha tillbaka den tjej som gör allt så som en liten Emil i lönneberga.
Det snurar runt i huvudet en massa saker och en sak som kommer rullande om och om igen är när jag pratade med läkaren i torsdag och när man hör på hennes röst att det är något hon funderar över och var verkligen så att detta måste ses vidare av speciallister. Det skrämde mig, jag tappade orken.

Jag kramar och pussar och säger hela tiden att jag älskar dig Cornelia men ibland bryter jag ihop och då klappar hon mig på pannan och säger mamma du ska inte gråta, du får inte vara ledsen. Då förklarar jag för henne att hon inte gjort mamma något utan mamma är ledsen för att.. Mamma älskar dig och hon vill inte att något händer dig. Då kramar hon och säger jag älskar dig mamma.
Jag älskar henne mer än allt och jag vill göra allt.. Varje kväll och varje natt ligger vi och myser med varandra. Jag märker verkligen att jag ägnar mer tid åt livet. Att det finns inget viktigare än att få leva och älska. men det är ju där rädslan kommer in för du vill inte sluta leva och älska... 
Jag märker att jag själv inte vågar skriva det där ordet. Vad min största rädsla är. För det känns som om jag inte skriver det så kommer det inte att komma på tal..

Det värsta är ju att hennes symtom finns i så många diagnoser men min största rädsla är Cancer! Diagnosen Cancer passar ganska bra in på hennes symtom. min största farvåga. Troligen är det ju inte det.. det är säkert något riktigt litet som går och göra något åt men ja nu kommer det där menet igen men jag kan inte sluta fundera. 
Många gånger försöker jag få det till att jag bara inbillar mig att jag ser syntom som inte finns för ibland är hon ju så glad men så kommer det något som direkt säger att det här har aldrig varit Cornelia. hon sov middag idag igen och sover redan. igår sov hon middag i 4 timmar typ och sov redan kl 20 fast hon då sov middag fram till kl 5?! och samma sak här nu! hon sov fram till halv 5 eller vad klockan va! 

 

Nu helt plötsligt känner jag mig tom. får knappt fram ett ord att skriva för nu tog orken slut. Jag vill ha tisdag här nu så provernas kan tas och jag förhoppningsvis får svar.