mjbn

Här står jag, där ligger hon. Det regnar utanför, mörkret har lagt sig över stockholm och jag står vid fönstret i Cornelias rum på sjukhuset. Tiden står stilla på sjukhus, världen utanför lever på precis som vanligt, precis som om inget har hänt men här står jag och har min dotter liggandes i sängen. Hon har ont men jag kan ingetting göra, hon är sjuk men ingen vet varför. Det är då det är ganska skönt att tiden står stilla här. men samtidigt så rinner tiden i väg för alla utanför sjukhuset och den tiden ska vi ta igen men kan man det?
Sjuksköterskor kommer in för att ge dropp och smärtstillande och det jag kan göra är att se på. Man tar nya prover, nya tester för att se vad det här beror på. men ingen vet. Att se sitt barn lida, att veta att det är något med sitt barn men man vet inte vad, är det värsta som finns. Cornelia har ju varit sjuk ofta men då har man fått en diagnos och då kan man leva utifrån diagnosen, men idag har vi ingen diagnos. Hon har sådan smärta att hon kräks..
Vi lever på en skör tråd och orken tar slut, fajten om att få min dotter att må bra sätts på prov där vissa provocerar till sig uppmärksamhet. Jag skulle bara vilja berätta för de personerna att mitt liv har pausat från verkligheten, medan ert fortsätter precis som vanligt. Jag står här inte du! Min Vardag är just nu att försöka göra livet så likt sig som möjligt men det går inte för att min dotter är sjuk. Jag kan inte gå till jobbet som vanligt, inte lämna henne på dagis som vanligt och jag kan inte leva vårat liv som vanligt. Jag eller VI får försöka göra allt så gott det går. Vi lever ett helvete för tillfället. Medan du som provocerar gör saker för att jävlas. Tänk om du stod här, fanns här så hade min ork kunnat läggas på annat.
Mitt liv lever jag just nu på en lite skör tråd. Med en massa frågetecken.