21 september
Tiden går alldeles för fort. Lilla Cornelia är 22 dagar och det är nog mina lyckligaste dagar i mitt liv fast ändå det jobbigaste. Jag har nog aldrig fått höra så mycket skit på en sån kort tid. Vad kan man för vänta sig när man inte lever ihop med pappan. Jag tänker inte falla offer pga det här. Men är det någon som förstår mig?! Det jobbiga är inte att vara ensamstående och dessutom behöva ta hand om ett barn som man aldrig gjort förut. Utan det som är jobbigt är att få höra folks påpekande när de inte har hört ett skit från mig! Vem har lyssnat och verkligen förståt sitautionen? INGEN!
under hela graviditeten så har jag helt enkelt varit ensam. Jag har fått tjata om att pappan skulle bry sig och fråga om han fick följa med eller åtminstånde fråga hur det gick hos barnmorskan. Men istället var det jag som fick ringa och säga hur det gick för enligt honom var det min uppgift! Men skulle han brytt sig hade han frågat. Jag fick dessutom höra att "ville han ha barn så skaffade han det då när han kände för det".
Jag kan ju säga att det var få samtal som jag fick utan det var jag som ringde för det mesta för att kunna prata om framtiden. Jag tyckte det var viktigt eftersom jag hade bestämt mig för att lämna honom, jag var trött på att bli sårad och trött på att känna så som jag kände. Jag har aldrig sagt att han inte skulle få träffa sin dotter pga det utan att vi bara inte skulle bo ihop. Men det funkade inte för honom tyckte han, det skulle vara ett förhållande mellan oss eller inget alls. Men skulle jag orka ta hand om ett barn och få det barnet att få det bästa livet som jag kan ge så blev jag tvungen att tänka framåt, ett förhållande mellan oss hade inte funkat. Man kan inte ha ett förhållande där det är bråk exakt varje dag,dessutom svartsjuka och en massa annat.
Men varje kväll när jag la mig så dök tankarna upp hur jag skulle göra.. Flera nätter blev utan sömn för att jag bara låg och tänkte på vad som skulle bli bäst för min dotter?.
ytterligare diskussioner blev det hur vi skulle ha vårdnaden. Eftersom vi inte är gifta så är det jag som får ensamvårdnad men vi skulle kunna skriva på papper för att få delad vårdnad. Vad skulle jag göra. förstå mig i det här. en person som inte brytt sig, har struntat i att komma på möten som han skulle komma på och dessutom så på BB så hände det en hel del. På BB första natten var det han som skulle få äran att ta hand om henne eftersom jag var snittad och kunde inte röra mig men när han väl hade somnat kunde han inte vakna, hon skrek helt hysteriskt och ville byta blöja men jag kunde själv inte göra det. jag ropa på honom och försökte med allt möjligt tillslut så tar jag en choklad bit och kastar den så han får den i ansiktet då vaknar han till blir sur över att han blir väckt och dagen efter så fick man höra att han inte hade fått sova och det var så dålig stil han hade ju BARA fått sova 6 timmar. Den natten sov jag knappt något alls eftersom jag hade såna smärtor. Andra dagen hämta han en dator för då kunde han sitta vaken för att ta hand om henne samma sak hände den natten och jag fick istället ringa på hjälp. näst sista dagen så sa jag åt honom att han behövde inte vara där eftersom han ändå inte gjorde något annat än att klaga eller sitta vid datorn. med att klaga menar jag att han sa att han inte fick hålla henne och det var så dålig stil men alltid när han ville hålla så blev hon ammad eller så hade hon somnat. men jag frågade honom om han skulle hålla men då ville han inte det för att han skulle inte hjälpa mig.
sista dagen på BB var ingen bra dag alls. Det blev bråk. Han ville göra allt för att jävlas. hanspelad HÖG musik och jag menar hög, vi var ju ändå på ett sjukhus och dessutom på en BB avdelning. sedan blev det att skrika i telefon och ni kanske tror jag överdriver men så var det inte. tillslut skulle han sitta i min säng faran var inte det utan han bad mig flytta på mina ben för att få plats och de som gjort kejsarsnitt vet vad jag pratar om, har man lyckats lägga sig bra så att det inte gör ont då vill man inte flytta sig och det sa jag till honom och jag sa det att han kunde sitta i sin säng. men istället börja han smeka mig på låren och jag bad han sluta men då blev det bara mer och mer och tillslut börja han pussa på mig och jag bad han sluta tillslut så ringer jag mamma i panik för att be henne säga åt honom att lägga ner, då börjar han slicka mig på armarna och då kunde jag inte hålla i tårarna och det bara spruta och ja jag fick panik. det var ingen härlig känsla,jag blev äcklad och kände mig bara antastad. sjuksköterskan hörde oss så hon kommer in i rummet och han slutar. kan ni förstå hur långt man kan gå för att jävlas?!
han stannar kvar tills min pappa kommer dit för att hämta oss, då går han.
Dagen efter vi hade kommit hem från BB fick jag åka in akut till sjukhuset igen. jag var helt förstörd hade svårt att andas och trodde att hjärtat skulle sluta slå. Det vissar sig att jag hade en hög infektion sänka som låg över 250 nör den ska ligga under 10 så något var ju fel och de la in mig på en gång. jag låg där i 5 nätter utan att få veta vad allt berodde på. jag hade Hög puls, högt blodtryck svårt med andningen, ont i ryggen och dessutom jätte lågt blodvärde som låg på 80 som sla ligga på en kvinna mellan 120-150. Så fick Blod transplantation, En massa antibotika direkt in i blodet, blodtryck medicin och en massa smärtstillande. under den tiden hanN jag få en jävla massa sms där det var påstånde att jag hade varit på krogen och hur jävla dålig stil att vi inte hade varit hos hans farmor som vi hade lovat och hur dålig stil det var att hans släkt inte hade fått träffa henne. han kränkte mig totalt. För natten innan hade jag ringt min mamma och sagt att jag inte orkade längre. jag orkade inte må som jag mådde att jag var redo för att dö. Jag hade verkligen ingen ork kvar och trodde på riktigt att det skulle vara det sista samtalet jag skulle ha med min mamma. Så när jag fick det smset så blev jag så arg. så jag tog orken att ringa honom och fråga vad han mena med det och att han inte det minsta ens bryr sig om hur dålig jag var. vi hade ju ändå haft ett förhållande med varandra i nästan 4 år och jag är ju ändå hans barns mamma
När jag väl hade kommit hem så börja han fråga om han kunde få träffa henne men eftersom jag inte fick träffa en ända utav läkarna så sa jag det till honom och dessutom orkade jag inte ens träffa någon. Tyvärr. Men när jag äntligen hade blivit bättre så åkte vi hem till hans mamma och jag ringde honom för att kolla om han ville träffas och han kom dit han höll henne och efter en liten stund skulle han få mata henne efterosm hon hade börjat få ersättning efter jag hade legat inne. men hon hinner inte dricka upp innan han säger HÄR ta henne och sedan går han. Jag vet inte varför egentligen, jag hade inte sagt ett ord men han hade fått två samtal som kan ha varit orsaken. Men han säger att orsaken var att jag raggade på hans MAMMAs pojkvän. Kom igen, varför skulle jag göra det och även om det skulle ha varit så att jag raggade på honom så var det han som skulle träffa sin dotter!
När jag kom hem den kvällen skrev jag till honom på MSN att allt är upp till honom. han har mitt nr och han kan ringa mig nör han vill träffa henne, jag vill inte ha något sms där det står att jag ska ringa eller att om jag vill att de ska träffa så får jag höra av mig innan han slutar skolan. jag menar det är inte min plikt att se till att han träffar henne utan hans plikt att säga när han vill träffa henne.
efter det blev det en massa snack om att vi skulle ha delad vårdnad Men jag kan bara säga såhär att Jag går med på den dagen han tar hand om sig själv och dessutom kan bryr sig om någon annan. när han kan komma på mötena som han ska på och när han kan sköta sig. FÖR JAG TÄNKER INTE LÅTA MIN DOTTER FÅ BLI SLAGEN ELLER BLI ILLA BEHANDLAD ELLER ATT HON SKA BLI DRABBAD OCH INTE FÅ GÖRA VISSA SAKER FÖR ATT HAN INTE SKRIVIT PÅ PAPPER OSV.
Ni ska veta att jag har aldrig sagt till honom att han inte ska få delad vårdnad och att han inte ska få träffa henne. utan det jag har sagt är att det är uppp tilll honom hur det blir och det står jag fast vid.!
För Cornelia förtjänar det!!
K Y
/ Malin
under hela graviditeten så har jag helt enkelt varit ensam. Jag har fått tjata om att pappan skulle bry sig och fråga om han fick följa med eller åtminstånde fråga hur det gick hos barnmorskan. Men istället var det jag som fick ringa och säga hur det gick för enligt honom var det min uppgift! Men skulle han brytt sig hade han frågat. Jag fick dessutom höra att "ville han ha barn så skaffade han det då när han kände för det".
Jag kan ju säga att det var få samtal som jag fick utan det var jag som ringde för det mesta för att kunna prata om framtiden. Jag tyckte det var viktigt eftersom jag hade bestämt mig för att lämna honom, jag var trött på att bli sårad och trött på att känna så som jag kände. Jag har aldrig sagt att han inte skulle få träffa sin dotter pga det utan att vi bara inte skulle bo ihop. Men det funkade inte för honom tyckte han, det skulle vara ett förhållande mellan oss eller inget alls. Men skulle jag orka ta hand om ett barn och få det barnet att få det bästa livet som jag kan ge så blev jag tvungen att tänka framåt, ett förhållande mellan oss hade inte funkat. Man kan inte ha ett förhållande där det är bråk exakt varje dag,dessutom svartsjuka och en massa annat.
Men varje kväll när jag la mig så dök tankarna upp hur jag skulle göra.. Flera nätter blev utan sömn för att jag bara låg och tänkte på vad som skulle bli bäst för min dotter?.
ytterligare diskussioner blev det hur vi skulle ha vårdnaden. Eftersom vi inte är gifta så är det jag som får ensamvårdnad men vi skulle kunna skriva på papper för att få delad vårdnad. Vad skulle jag göra. förstå mig i det här. en person som inte brytt sig, har struntat i att komma på möten som han skulle komma på och dessutom så på BB så hände det en hel del. På BB första natten var det han som skulle få äran att ta hand om henne eftersom jag var snittad och kunde inte röra mig men när han väl hade somnat kunde han inte vakna, hon skrek helt hysteriskt och ville byta blöja men jag kunde själv inte göra det. jag ropa på honom och försökte med allt möjligt tillslut så tar jag en choklad bit och kastar den så han får den i ansiktet då vaknar han till blir sur över att han blir väckt och dagen efter så fick man höra att han inte hade fått sova och det var så dålig stil han hade ju BARA fått sova 6 timmar. Den natten sov jag knappt något alls eftersom jag hade såna smärtor. Andra dagen hämta han en dator för då kunde han sitta vaken för att ta hand om henne samma sak hände den natten och jag fick istället ringa på hjälp. näst sista dagen så sa jag åt honom att han behövde inte vara där eftersom han ändå inte gjorde något annat än att klaga eller sitta vid datorn. med att klaga menar jag att han sa att han inte fick hålla henne och det var så dålig stil men alltid när han ville hålla så blev hon ammad eller så hade hon somnat. men jag frågade honom om han skulle hålla men då ville han inte det för att han skulle inte hjälpa mig.
sista dagen på BB var ingen bra dag alls. Det blev bråk. Han ville göra allt för att jävlas. hanspelad HÖG musik och jag menar hög, vi var ju ändå på ett sjukhus och dessutom på en BB avdelning. sedan blev det att skrika i telefon och ni kanske tror jag överdriver men så var det inte. tillslut skulle han sitta i min säng faran var inte det utan han bad mig flytta på mina ben för att få plats och de som gjort kejsarsnitt vet vad jag pratar om, har man lyckats lägga sig bra så att det inte gör ont då vill man inte flytta sig och det sa jag till honom och jag sa det att han kunde sitta i sin säng. men istället börja han smeka mig på låren och jag bad han sluta men då blev det bara mer och mer och tillslut börja han pussa på mig och jag bad han sluta tillslut så ringer jag mamma i panik för att be henne säga åt honom att lägga ner, då börjar han slicka mig på armarna och då kunde jag inte hålla i tårarna och det bara spruta och ja jag fick panik. det var ingen härlig känsla,jag blev äcklad och kände mig bara antastad. sjuksköterskan hörde oss så hon kommer in i rummet och han slutar. kan ni förstå hur långt man kan gå för att jävlas?!
han stannar kvar tills min pappa kommer dit för att hämta oss, då går han.
Dagen efter vi hade kommit hem från BB fick jag åka in akut till sjukhuset igen. jag var helt förstörd hade svårt att andas och trodde att hjärtat skulle sluta slå. Det vissar sig att jag hade en hög infektion sänka som låg över 250 nör den ska ligga under 10 så något var ju fel och de la in mig på en gång. jag låg där i 5 nätter utan att få veta vad allt berodde på. jag hade Hög puls, högt blodtryck svårt med andningen, ont i ryggen och dessutom jätte lågt blodvärde som låg på 80 som sla ligga på en kvinna mellan 120-150. Så fick Blod transplantation, En massa antibotika direkt in i blodet, blodtryck medicin och en massa smärtstillande. under den tiden hanN jag få en jävla massa sms där det var påstånde att jag hade varit på krogen och hur jävla dålig stil att vi inte hade varit hos hans farmor som vi hade lovat och hur dålig stil det var att hans släkt inte hade fått träffa henne. han kränkte mig totalt. För natten innan hade jag ringt min mamma och sagt att jag inte orkade längre. jag orkade inte må som jag mådde att jag var redo för att dö. Jag hade verkligen ingen ork kvar och trodde på riktigt att det skulle vara det sista samtalet jag skulle ha med min mamma. Så när jag fick det smset så blev jag så arg. så jag tog orken att ringa honom och fråga vad han mena med det och att han inte det minsta ens bryr sig om hur dålig jag var. vi hade ju ändå haft ett förhållande med varandra i nästan 4 år och jag är ju ändå hans barns mamma
När jag väl hade kommit hem så börja han fråga om han kunde få träffa henne men eftersom jag inte fick träffa en ända utav läkarna så sa jag det till honom och dessutom orkade jag inte ens träffa någon. Tyvärr. Men när jag äntligen hade blivit bättre så åkte vi hem till hans mamma och jag ringde honom för att kolla om han ville träffas och han kom dit han höll henne och efter en liten stund skulle han få mata henne efterosm hon hade börjat få ersättning efter jag hade legat inne. men hon hinner inte dricka upp innan han säger HÄR ta henne och sedan går han. Jag vet inte varför egentligen, jag hade inte sagt ett ord men han hade fått två samtal som kan ha varit orsaken. Men han säger att orsaken var att jag raggade på hans MAMMAs pojkvän. Kom igen, varför skulle jag göra det och även om det skulle ha varit så att jag raggade på honom så var det han som skulle träffa sin dotter!
När jag kom hem den kvällen skrev jag till honom på MSN att allt är upp till honom. han har mitt nr och han kan ringa mig nör han vill träffa henne, jag vill inte ha något sms där det står att jag ska ringa eller att om jag vill att de ska träffa så får jag höra av mig innan han slutar skolan. jag menar det är inte min plikt att se till att han träffar henne utan hans plikt att säga när han vill träffa henne.
efter det blev det en massa snack om att vi skulle ha delad vårdnad Men jag kan bara säga såhär att Jag går med på den dagen han tar hand om sig själv och dessutom kan bryr sig om någon annan. när han kan komma på mötena som han ska på och när han kan sköta sig. FÖR JAG TÄNKER INTE LÅTA MIN DOTTER FÅ BLI SLAGEN ELLER BLI ILLA BEHANDLAD ELLER ATT HON SKA BLI DRABBAD OCH INTE FÅ GÖRA VISSA SAKER FÖR ATT HAN INTE SKRIVIT PÅ PAPPER OSV.
Ni ska veta att jag har aldrig sagt till honom att han inte ska få delad vårdnad och att han inte ska få träffa henne. utan det jag har sagt är att det är uppp tilll honom hur det blir och det står jag fast vid.!
För Cornelia förtjänar det!!
K Y
/ Malin
Kommentarer
Postat av: Anna
Synd att de vart så! jag hoppas du och Cornelia mår bra å får det bra!
Postat av: S
Vilken jävla idiot. Jag har själv varit ensam under min graviditet och det tar på en och att dessutom bli snittad och mamma och bli behandlad på det sättet fy fan rent ut sagt. Du förtjänar verkligen inte att bli behandlad så som du blev behandlad både på bb och när du kom hem! Bra att du är smart och inte skriver på vårdnadspapprena för han måste först och främst bevisa att han kan vara en ordentligt pappa som kan ta ansvar!
Är i princip samma sits som dig, fast "tack och lov" slipper jag massa krångel eftersom min sons pappa inte bryr sig ett skit. Trist är det, men det har varit betydlig lättare för mig att hitta min mammaroll och ro här i livet.
Känner du för att prata nån gång så kan du ju alltid maila. =)
Trackback
