mjbn

Jag ligger i soffan och vid fötterna sitter Cornelia och tittar på tvn, det är Dora på tvn, Cornelias favorit program. Jag sitter och tittar på henne varenda rörelse hon gör varje liten min, hon sitter precis som sin far,  jag säger till henne Gud så lik du är din pappa just nu och hon svarar nä med världens leende. Jag vet ju att hon inte har förstått vad jag precis sagt Men så lik hon är honom. 

Hon nämner honom, hon säger saker hur han är som inte riktigt stämmer men hon får faktiskt tro att det är bättre än vad det är. Egentligen skulle jag bara vilja säga rakt ut men vad tjänar det till? Han är inte här, han frågar inte hur hon mår. Jag blir ledsen och funderar på vad som faktiskt gick snett?! För ett år sedan var det jag som bad om att vi bara skulle vara vänner. Vi blev aldrig vänner, efter några månader eller typ 1 så stod jag och önskade annorlunda. 

Vår dotter blir sjuk och vi har nu spenderat snart en månad på sjukhus, inte konstant men fram och tillbaka. När Cornelia läggs in så tar jag f ram telefonen, skulle vilja ringa men vill inte väcka Cornelia som somnat så det blir sms till de som bör veta, de jag tror vill veta. Han blir en av dom, bara ett svar tillbaka att om hon är kvar imorgon så kommer VI, jag tar genast och svarar tillbaka vad han menar med VI, han behövde ha sin nya med sig. Hon skulle inte följa med in men sitta utanför, jag ställer mig frågan varför han då blev tvungen att säga vi. Dessutom inget hur mår min dotter? Jag ville sulà telefonen i golvet för allt kändes som han bara tog allt på skämt, när hans sedan säger att han kan inte gå själv för då kommer jag tro att vi har en relation fick mig bara att gråtskratta. Det är ett skämt, ettt skämt för honom. Det blev så jävla pinsamt. Här har vi en som skrivit till mig som skaffat olika facebooks konton för att få reda på information eller va det nu Var för anledning. Jag ärligt hade bara velat ha honom där som stöd, jag skulle så gärna vilja få ett stöd, vi är föräldrar till världens vackraste tjej och hon är sjuk. Jag skulle vilja ha någon som känner sådär som jag. Jag menar just att vara orolig över att förlora sin dotter, någon som vill göra allt för henne. Det hade känt så mycket lättare med någon att dela känslor med. Just nu kör jag själv, helt ensam om rädsla och sorg. 

en gång i tiden var han mitt allt, sedan så fick jag min dotter och hon blev det viktigaste i mitt liv. Allt har slutat i kaos.